Läst: Bat Seba av Torgny Lindgren
På jullovet ska E och jag gå på Operan och se Bat Seba, komponerad av Sven-David Sandström, baserad på Torgny Lindgrens roman med samma namn. Sven-David Sandström är en av vår tids mest framstående kompositörer. Hans musik är kirurgiskt driven och har ett belönande tuggmotstånd. »Aquired taste« heter det på engelska, svenskt begrepp saknas(?). Till nackdelarna hör att det gärna blir lite svårtillgängligt om man inte lyssnar noga och är van vid abstrakt modern musik. Samt att han envisas med att hålla sig till pastorala motiv (liksom en av de andra verkligt stora: Arvo Pärt). Dock: När Sven-David Sandström komponerar en opera måste jag se den. Och baseras operan på en bok av Torgny Lindgren finns ingen återvändo. Lästvång! /// Fördelen med Torgny Lindgren är hans sävlighet, hans mustiga språk fyllt av humor, hans känsla för närvaro. Det är bara att resignera inför en av vår tids litterära giganter. Nackdelen med just Bat Seba är den gammaltestamentliga, högtravande berättarstilen och den ständigt närvarande makabra inramningen. Det är slakt, offer, blod, dekapiteringar, skändningar, orenhet (…) och uppfinningsrika sätt att döda sina fiender (eller tjänare, eller bröder) sida upp och sida ner. Rätt tröttsamt, med andra ord. Men berättelsen är klippt och skuren för en opera, och Sandström gillar ju som sagt bibliska motiv. Återkommer om själva operan på nyåret.
